I väntan på Knyttet

Jag hatar hormoner, verkligen avskyr dem. Jag blir så fruktansvärt elak mot de jag älskar mest i hela världen. Och framför allt så kan jag börja stortjuta över att jag har dem, lyckotårar självklart men ändå. Är ju jättebra att stortjuta när man sitter och leker med T bara för att man plötsligt inser vilken tur man har som har henne, och hennes pappa och lilla Knyttet. Jag har sådan enorm tur som inte behöver lida av ofrivillig barnlöshet, som slipper kämpa i åratal för att bli gravid. T var ju en liten halv-hoppsan och Knyttet är ju en liten chock h*n också. Nog för att jag ville och vi försökte lite lätt men genomsnittet är ju 6-7 försök och är man överviktig, som jag är, så ska det ju vara svårare och ta längre tid att bli gravid, så att vi lyckades direkt var ju verkligen en liten chock, men en glad sådan

Nej, hormonerna skulle jag nog kunna skippa, speciellt när jag är ensam hemma med T